Allmänt om karnevalen och fasta

Karnevalen på Teneriffa har sagts att vara den största karnavalen i hela världen, enl Guines rekord bok.
Denna stora fest förbereds på ön under flera månader. Huvudkontoret för händelsen finns i öns huvudstad Santa Cruz de Tenerife. Därutöver finns karnevaler i Puerto de la Cruz och i många andra städer.
År 1980 blev karnevalen i Santa Cruz utsedd till en international turistfest. År 2000 blev Santa Cruz världens karnevalhuvudstad (Capital Mundial del Carnaval).

Troligtvis är det inte många människor som ens kan tänka att det finns en koppling mellan karnaval och de kyrkliga aktiviterna. Tidpunten för karnaval är nämligen helt beroende av tidpunkten för påsken i den kyrkliga kalendern.

Samtidigt kan man också komma ihåg att ett flertal av årliga katolska fester har blivit placerade i samma dag/vecka då man redan under hedningatiden firade något speciellt. Detta gäller också för karnaval och dess bakgrund.

De olika tidigare ”benämningarna” för karnaval hade att göra med en förberedelse för en lång fasta genom att äta och dricka ”i förväg”. Före kristendomens genombrott firades vinterns slut ungefär vid samma tidpunkt som dagens karneval.

Det finns ingen klar uppgift om ordets ”karneval” ursprung. Man antar visserligen att det skulle härstamma från de latinska orden ”carne” och ”levare”, vilket betyder ungefär ”avstå från köttet”, eller med andra ord att gå över till fastan.

”Redan de gamla romarna” - antika historier
Man firade en sorts företrädare för karneval i Tvåflodslandet redan för 5000 år sedan. En gammal babylonisk skrift från den tiden berättar att under prästkungen Gudeas tid firade man sju dagar efter nyår. Detta var den symboliska bröllopstiden för gudomen.
I skriften beskrivs hur “Idag mals inte säd. En slavinna är likvärdig med sin herrinna, och en slav likvärdig med sin herre. De mäktiga och de låga värdesätts lika mycket”. I detta sammanhang förverkligades för första gången principen för jämlikhet under karnevalfirandet. Denna princip gäller fortfarande under karneval.

I det tidigare Medelhavsländerna hade man festiligheter som hörde till naturens uppvaknande på våren. I Egypten hade man fester till äran av gudinnan Isis. Grekerna firade sin gud Dionysos. Romarna firade under dagarna 17-19 december saturnalier till äran av guden Saturnus.

Som en del av detta firande var att alla samhällsklasser hade sinsemellan likavärde och att alla blev bjudna till denna genemsamma fest. Slavar och herrar bytte roller sinsemellan. De satt tillsammans vid samma bord som var dekorerade med myrtkransar, drack och åt av hjärtans lust. Under denna period pratade de fritt med varandra och kastade små rosor på varandra.

Denna romarnas vana att kasta rosor ledde troligtvis till det moderna sättet att kasta konfetter i samband med några fester. Romarna hade också processioner med hästdragna dekorerade vagnar.

I några sammanhang förmodade man att gamla keltiska riter hade haft en påverkan på karnevalsfirandet. Dessa riter hörde till övergången från den kalla vintertiden till den varma och fruktbara sommarperioden. Man ville jaga iväg vintern och folk klädde sig till skräckskapande naturandar och åstadkom det värsta möjliga oljudet med olika “instrument”. Vissa är dock av den uppfattningen att dessa riter fanns för så länge sedan att de inte längre kan finnas i folkminnet. Därmed kan de inte vara någon förebild som helst för karnevalen.

I det medeltida Europa firades i början av januari, från 1200- talet till 1600-talet, en narrfest. Dessa var dock inga kyrkliga festligheter.

Kyrkan och religionen träder fram
Vårdagjämningen och första fullmånen efter den är viktiga milstolpar när det gäller placeringen av påsken i den kyrkliga kalendern. Tidpunkten för påsken å sin sida bestämmer när fastan ska börja och därmed slutpunkten för innevarande årets karneval.

Placeringen av påsken i den kyrkliga kalendern har blivit diskuterad åtminstone i kyrkomöten av åren 325, 600 och 1091. Före det andra kyrkomötet ägde också rum övergången från den julianska kalendern till den gregorianska kalendern. Detta i sin tur innebar att på några orter fanns samtidigt två olika kalendrar i bruk, med var sin begynnelsedag för karnevalen. Denna praxis var fortfarande i bruk under 1600-talet.

Landsbygdsbefolkningen brukade starta sin fasta efter den tidigare kalendern, medan herrskapsfolket kom i gång senare efter den nya kalandern.

Den första dagen av den moderna karnavalen är sk. Askonsdag. Detta följer beslutet från 1091 års kyrkomöte enligt vilket fastan ska sättas i gång på askonsdagen. Placeringen av denna speciella onsdag - askonsdagen å sin sida är beroende av påskens placerging i den kyrkliga kalendern.

Under den nyare tiden
Efter religionsreformen separerades i de protestantiska länderna fastan från påsken. Samtidigt försvann också andra seder och bruk som hade hört till fastan.
Därefter finns karneval närmast i de romersk-katolska länderna eller i de romersk-katolska områdena i olika länder.

Kända karnevaler förum de Kanariska öarna är t ex karnevalen i Rio de Janerio (Brasilien), Venedig (Italien), Quebeck (Kanada), Stevelot (Belgien) och Cadiz (Spanien). I södra USA finns också en karnevalstradition. Där användes då namnet “Mardi gras (fettisdag) som härstammar från franskan.

Om fastetiden
Fastetiden inom kristendomen är den sju veckor långa perioden före påsk. Askondag börjar denna fastetid samtidigt som den avslutar karnevaltiden. Tidigare var det viktigt att låta blir att äta kött under vanliga veckodagarna. Dansen ansågs inte heller vara lämplig under fastan. Dessa bruk började luckras upp under 2000-talet.

Det täckta korset i kyrkan är symbolen för påsken.

Inom den romersk-katolska kyrkan är fastan också en tid för botgöring. Under fastan åt man förr inget kött, inga mjölkprodukter, ägg eller drack vin. Det finns katoliker som inte äter några sötsaker eller använder några njutningsämnen, såsom t ex kaffee, thé eller alkohol. Det finns också troende som inte tittar på TV eller lyssnar på musik och som begränsar sina bar- och restarantbesök.

Man brukar inte fasta på söndagen.

Fastan förekommer också inom andra religioner än den katolska, så som t ex fasteveckan Ramadan inom islam. Anglikanerna fastar också, såväl som ortodokserna och några protestanter. Med fastan kan man visserligen även hänvisa till den allmänna asketismen före påsken.

Askonsdagen 
Askonsdagen (från latinets Dies Cinerum) är inom de romersk-katolska länderna och områdena den första dagen av den 40 dagar långa fasteperioden. Syftet med fastan är att under dessa dagar minnas de 40 dagar som Jesus enl Bibeln tillbringade i öknen i bön och fasta.

Datumet för askondagen, precis som för andra religiösa fester inom den romeskkatolska kyrkan, bestämms alltså därfter hur den rörliga påsken faller för resp året.
Enligt detta system faller askonsdagen 46 dagar före påsksöndagen. Det första möjliga datumet för askonsdagen är den 4. februari och det sista möjliga den 10. mars.

T.ex år 2014  föll den på den 5, mars, år 2015 den 18 februari. År 2016 faller askondagen på den 10. februari.

I den ortodoxa religionen firar man ingen askondag. Deras fastetid börjar på den lördag som faller på den sjuden veckan före påsken.

Januari 2016, ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Kulturpark Mariposa i Arona Teneriffa

Det är spännande  att uppleva hur vissa historier blir skrivna nästan med detsamma efter att  jag har upplevt något eller varit någonstans. Medan sedan får jag tänka, känna efter, tugga och  föda fram något under en tid som känns oändlig lång  Som om jag skulle behöva gå till den minsta möjliga detaljen för att leta efter något ... Och även efter detta  verkar det som att upplevelsen ändå inte kan beskrivas i ord ...

Så blev det  i januari efter att ha besökt Mariposa. Det var för ett par månader sedan .

Jag kommer ihåg hur jag tittade  på en varningsskylt i början av trappstegen till stigen. På spanska konstaterades bara " Prohibido el paso " - inträde förbjudet . Men under denna text fanns skrivet på tyska "Betreten auf eigene Gefahr " - det vill säga  inträde på egen risk. Jag lade  märke till skylten först därefter att vi redan hade vandrat stigen. Vid det här laget var erfarenheterna redan insamlade ...

Jag hade åkt till detta besök tillsammans med vännerna av TEA, Tenerifes moderna konstmuseum  för att  i Arona se ett konstprojekt kallat Mariposa (fjäril ). Där finns uppskattningsvis 80 olika konstverk samlade. Deras skapare härstammar från många olika länder.  

För min del börjades upplevelserna redan med toalettbesöket efter den långa bussresan. De sista kilometrarna hade verkligen varit prövorika på den smala, kurviga och gropiga väg, som verkade stiga bara högre och högre uppåt.

Duschen i badrummet var i själva verket en vit toalettstol som hängde från taket, precis som en dusch. På golvet under den fanns en stor och vacker röd ros. Jag provade inte om duschen fungerade. Jag bara stirrade på den, med ett leende på läpparna. Fiffigt..

Den andra inre uppskakningen kom sedan  ägarinnan av stället, Helga Müller, välkomnade oss till det långa bordet under ett stort falskpepparträd  bredvid "Casa Dobermann". Vi drack välkomstkaffe och -te. Under tiden berättade  Helga Müller om Mariposa, projektet, konstverken och tände en cigarett efter den andra .

Proyecto Mariposa - vad är det ...

Mariposa skapades 1984 av två tyska konstgallerister, Helga och Hans - Jürgen Müller, som önskade att därmed uppfylla en dröm. .

De köpte 20.000 m2 stor tomt  relativt nära Aronas centrum i  byn Tunez. Vid köptillfället fanns på tomten ett antal övergivna och fallfärdiga byggnader. Tomten såg ut som ett djungel av tätväxande opuntiakaktusar.

Paret Müller önskade att skapa ett ställe där man hade tillfälle att diskutera och ha idéeverkstad.  Ett ställe för ”brainstorm”. Helga Müller konstaterade att efter det andra världskriget verkade det inte längre finnas samhällen där det fanns intresse för  människornas behov av skönhet. Det fanns inte heller intresse för att bygga sådana samhällen där de boende kunde  uppleva harmoni med sin omgivning. Här i Arona strävade paret Müller efter att skapa en plats där det skulle vara möjligt att uppleva natur och konst i perfekt harmoni med varandra .

Under årens lopp har Mariposa blivit besökt av  ett antal välkända artister som har stannat där en längre eller en kortare tid . Bland dessa konstnärer finns Joseph Kosuth , Alfredo Jaar, Sofia Greff, Vera Röhm, Sylvia Siemes, Ursula Stalder, Valery Koshliakov, Ernst Baumeister och Thomas Stimm .

De fallfärdiga byggnaderna har blivit renoverade. Varje liten detalj är noggrant genomtänkt, planerad och genomförd. 
Konstnärerernas verk finns ute i naturen. 
Genom att vandra längs stigarna på tomten  kan man samtidigt vandra från en konstupplevelse till en annan .

Plantorna av Röd sidenört (Asclepias curassavicaen) finns som ett extra tillägg till konstlandskapet. De har planteras för att fungera som föda till larvarna av monarkfjärilen 

Inom området  finns bl a tre tält av jurtatyp. Dessa fungerar som övernattningsutrymmen för besökarna. .

I Mariposa samlas bl a  unga studenter från Tyskland, konstnärer, politiker, olika tänkare. Antalet besökare är stort.  .

Paret Müller organiserade under åren ett antal föreläsningsturer i Tyskland. Efter Hans-Jürgen Müllers död fortsätter Helga Müller projektet tillsammans med assistenter.

Det organiseras inga egentliga ”turistbesök” till Mariposa. Men jag tror definitivt att även dessa aspek: skönhet och etik är viktiga för en medveten besökare/turist som tänker på ön som helhet .

På Mariposas hemsida finns all behövlig information för att organisera ett besök. På hemsidan finns också presentation av Mariposas speciella versamhetsfilosofi .

Under besöket tog jag  massor av fotos . Om och när du tittar på dem, kan du nog förstå varför jag har kippat efter andan i månader och när jag har låtit mina erfarenheter att smälta. 

Samtidigt är jag helt övertygad om att detta besök inte kommer att vara det enda för min del .

Mina foton :

Vandring i trädgården: 

Området med jurtas:  

Inomhus och utomhus: 

Mariposa i Facebook: 

Mariposas hemsida -  med länkar till videoklipp som gjorts i området 

Mars 2014, Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Vinskörd på Alma de Trevejos ekologiska gård i Vilaflor.

För ett par veckor sedan fann jag i Facebook inbjudan till skörd av vindruvor på Alma de Trevejos ekologiska gård i Vilaflor.

Det kändes lockande och jag tyckte att det blev möjligt att slå tre flygor i en smäll; skörden, se en ekologisk gård och vara i Vilaflor. Dit. Jag ringde dem och blev bjuden att vara där nästa måndag morgon.

Min vän Maiju lovade att komma med. Hon fick också en ytterligare vän att ansluta sig i gruppen.

Så vi samlades vi tre ”utländska” kvinnor på parkeringsplatsen intill gårdens huvudbyggnad. Men vi var inte tidiga nog, utan alla andra redan hade lyckats åka ut. Genom ett telefonsamtal fick kontakt med Antonio, som organiserade skörden. Han skickade iväg någon att hämta oss. En ung kille kom. Sedan stod vi lastflaken på väg mot nya erfarenheter. Samtidigt fick jag en minnesbild från min barndomstid i Norra Finland där vi oftast fick åka på samma sätt och på liknande vägar

Skördarna
Det fanns flera skördare utöver oss. Där fanns några familjemedlemmar och ett par avlönade herrar. Här på övre delen av Vilaflor odlas vinstockarna tradionellt på ett sätt som kallas "Vaso" plantering, dvs. stockarna växer fritt utan stöd. Vinodlarna anser att vinranakorna kan med hjälp av detta odlignssätt få så mycket soltimmar som möjligt under dagen medan kylan på natten har en liten påverkan på dem här på 1200meters höjd ovanför havet.

Inledningen till vårt nya ”jobb” var en kort förklaring hur vi skulle klippa av druvklasararna Vi skulle gå längs rader och samla samtliga klasar, ovsett om de verkade vara under-eller övermogna. En plastkorg under armen och trädgårdsax i handen började vi söka våra platser bland vinstockarna. Efter en stund kom jag på att jag skulle behövt ha lämpligare skor. Sandalerna var inte så praktiska i detta jobb. Maiju och Satu var bättre utrustade med sina stabila vandringsskor

Det var glest mellan stockarna. Jag tyckte också att de verkade vara relativt små med hänsyn till att stockarna verkade redan gamla. Eftersom fru Angela, som visade vara gårdens ägare, fanns nära, passade jag på att fråga henne om anledning till detta. Hon bertättade att rankorna hade drabbats av parasiter och eftersom man på en ekologisk gård inte använder gifter, hade man fått skära dem kraftigt ner och de hade inte riktigt hunnit växa till.

Lite om gårdens historia
Efter att ha hört om rankorna, började jag fråga fru Angela lite mera ingåendo om själva gårdens historia. Hon berättade att gården grundades på 1980-talet av henne och hennes make, nu avliden sedan ett par år. . Mrs Angela berättade staten passerade framför henne och hennes man som grundades på 1980-talet. Ekologiskt jordbruk fascinerade dem, och för att veta mer, reste de tillsammans till Sverige och Lund. Där fanns en agronom som hette Hjallis, som blev deras ”lärare”. Jag försökte senare spåra denne Hjallis, men kyckades inte.

På vingården träffade vi Antonio Pedraza med två av sina barn. Han ansvarar för skötseln av Alma de Trevejos. Där fanns en lite äldre herr Marcelino som övervakade vårt arbete och underhöll oss samtidigt genom att berätta historier som fick oss att skratta och nästan glömma bort hur tungt det egentligen var med detta ovana kroppsliga arbete. Där fanns också en annan Antonio, en yngre herr, som hade flyttat till Tenerife från Málaga. Utanför arbetet på gården fann han sig helst i havet och fiskade. Av honom kunde vi köpa färsk fisk. Det var bara att ring honom.

80 kg per skördare
Vi skördade idag endast vita Listán Blanco druvor. Odlingsytan av dessa druvor på Alma de Trevejos är 17 hektar. Detta innebär att gården är relativt stor odlare bland andra gårdar på Tenerife, där den genomsnittliga ytan ligger under 1 ha/vingård.. Vi samlade totalt mer än 600 kg druvor, vilket utgör ca 80 kg per skördare. Maiju konstaterade att det var lättare och mindre tidskrävande att skörda druvor än att plocka samma mängd blåbär eller lingon ute i de nordiska skogarna. I år blev det relativt liten skörd av grund den årslånga torkan. Marcelino konstaterade lugnt att det skulle bli bra vin i år. Vinrankorna måste ”lida” för att det ska bli kvalitetsvin.

Antonio körde druvorna omedelbart till vinkooperativet i Vilaflor. På Alma de Trevejos restaurang kan man röda och vita viner som är gjorda av gårdens druvor. Ett annat ställe där man kan köpa, är kooperativets vinbutik på Vilaflor huvudgata Santa Catalina.

Utbetalning av lön efter jobbet
Vi hade arbetat hårt. Nu var det dags för utbetalning av lön, dvs vi skulle få mat.

Resan tillbaka till huvudbygganden gick igen på bilflaket. Det känndes redan vant. Efter att ha tvättat händerna tittade vi lite omkring, men satte oss sedan vi bordet. Vi var riktigt hungriga. Antonios fru hade redan samlat på faten. Vi började med get ost, bröd, oliver, vatten och röd vin. Marcelino varnade oss att äta för mycket, för att lämna utrymme för huvudrätten. Det var till ingen nytta. Vi var hungriga och åt. Det fanns tid för skrattet igen, fast vi talada också om mera allvarliga saker. Några veckor tidigare hade en skogsbrand härjat på den här delen av ön. Skogarna mot höjderna närmare til central Vilaflor och Las Cañadas var brunbrända. De som fanns här då hade fått uppleva hur den heta eldsväggen kom närmare. Gårdens byggander och vinodlingar hade inte blivit drabbade.

Snart kom två stora matfat till bordet. På dem fanns traditionell kanarisk "putchero", dvs. potatis, majskolvar i bitar och kött av kanarisk svart gris. Allt nyligen kokt och det smakade även om brödet, osten och vinet kanske hade redan tagit lite utrymme i magsäcken.

Rundtur i huset och lokaler
Efter maten visade fru Angela oss huset och anläggningarna. I bottenvåningen huset finns en vinkällare som byggdes 1950. Vi gick inte in där, utan nöjde oss för att till på raden av stora vinfat och känna efter ”atmosfären” av vinkällaren. Bredvid ”bodegan” finns restaurangen och restaurangens kök.

Fru Angela visade oss sedan övervåningen av byggnaden. Där finns en s.k. Lantligt hotell, dvs. utrymmen som hyrs för besökare. Fru Angela brukar bo själv här när hon besöker gården, om rummen inte är uthyrda. Rummen var bedårande. Nu började Maiju, Satu och jag att tänka på vilka 10 bra väninnor skulle vi under ett veckoslut kunna bjuda med oss hit. Det finns nämligen 10 bäddar att sova i. Här skulle vi kunna tillbringa en helg ifrån allt buller och stress. Förhoppningsvis kommer vi lyckas att återkomma.

Omgivningen av huvudbyggnaden är också värt att uppleva. Gården är ett slags liten Noaks Ar. Här finns några exemplar av ett antal gamla kanariska djurraser samlade, så som getter och grisar. Den svarta gris som vi delvis åt upp, var inte den enda, utan det finns några till att göra bekantskap med. . Här kan man också få träffa den gamla kanariska får, som inte har långhårig päls eller producerar mjölk utan är i ställer en utmärkt bra kött-och gödselproducent. Vi fick också se en annan svart gris, en liten vietnamesisk hängbuksgris.

I trädgården växer päron-, äppel, mande-, körsbär, plommon-, persika-, fikon- och apelsinträd. Det finns också ett stort antal endemiska kanariska växter. Alma de Trevejos en relativt stor gård - finca. Den totala ytan av 200 hektar.

Vi avskedades med varma tackar. Nu hoppas vi att då när skördetiden av de röda Listan Negro druvorna är inne i början av oktober  vi skulla vara lediga att komma hit igen.

Bilder som jag tog under dagen

Alma de Trevejos hemsida

Fotografier av gårdens hemsida; La Finca
Fotografier av gårdens hemsida ;La Bodega

Vilaflors vinikooperativ: S.A.T. Bodegas de Vilaflor
Namn på viner: Lajial och Las Galgas, ekologiska viner Alba Sur Tinto och Blanco
Wine Shop: Santa Catalina 13, Vilaflor

September 2012 © Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Adames resa från La Laguna till Tegueste längs Anagas stigar

Du står i en vägkorsning. Du tycker inte att det finns något speciellt att se där. Det är en helt vanlig korsning någonstans mitt i en skog … men hur skulle det vara om du visste att just där fanns en gång den viktigaste handelvägen för öns infödda befolkning. Skulle korsningen kännas annorlunda då?


Denna typ av frågor och upplevelser vill man idag ta upp i samband med att man återöppnar gamla stigar och handelsrutter och samtidigt poängterar vikten av att minnas dem. Hur ser de spåren ut och känns de, som tidigare vandrare har lämnat efter sig?

Professor Vicente Zapata från fakulteten för kulturgeografi och turism vid universitetet i La Laguna har koncentrerat sig på att skapa upplevelserutter och utbilda intresserade. Företaget El Cardón från Buenavista del Norte arbetar för att organisera olika äventyrsturer på Tenerife där miljöfrågorna är en del av innehållet. El Aderno är ett bageri, som också har Buenavista del Norte som hemort. El Aderno strävar efter att använda lokala produkter i sina bakverk. Dessa tre slog ihop sina kreativa och medvetandegörande krafter och resultatet blev Adames resa till Anagas höjder och genom den vintergröna lagerbladsskogen där.

Adame, vem är han?
Adame är en fiktiv person, som kunde vara äkta. Vicente Zapata skapade honom i syftet att berätta en berättelse där Tenerifes historia binds samman med öns ursprungsbefolkning och vad som hände med dem och utvecklingen av den vintergröna lagerbladsskogen. Berättelsen förvandlades till en upplevelserutt på ca 21 kilometer för vandring under ca 9 timmar.
Adames historia började omkring tiden för erövringen av Teneriffa, i skiftet mellan 1400- och 1500-talen. Adame hörde till öns ursprungsbefolkning, guancherna. Han levde sitt normala liv i det område som numera heter Tegueste. När erövrarna kom måste Adame tillsammans med sin far kämpa mot dem. Han blev fångad under slaget och fadern försvann från hans liv. Adame visst inte om fadern hade dött eller om han fortfarande var vid liv när han själv fördes till ett skepp som sedan seglade till den Iberiska halvön och slavmarknaderna där.
Adame levde 12 år som slav i Kastilien. Han hade blivit (tvångs)döpt till den kristna tron. Han hade lärt sig Kastiliens språk, seder och vanor. År 1508 ansökte augustinmunkarna hos de katolska kungarna Isabel och Ferdinand att få ta med sig slavar till Tenerife som härstammade från ön. Munkarna skulle bygga nya kloster på Tenerife. De behövde folk som kunde fungera som tolkar och som byggnadsarbetare. På detta sätt kom Adame tillbaka till sin ö – där under hans frånvaro mycket genomgående förändringar hade ägt rum.

Tillbaka på Teneriffa tillbaka ville Adame se igen sitt älskade Tegueste. Han ville färdas längs de gamla stigarna genom Anagabergen. Han ville se den grotta igen, som ibland varit hans och hans fars fristad och gömställe. Skulle det finnas något i grottan som kunde tala för honom att fadern hade överlevt eller dött i striderna?

På Adames spår från La Laguna
Vi träffades på Plaza Adelantado – som fått sitt namn efter Tenerifes första guvernör och de katolska kungarnas representant, Tenerifes erövrare Alonso Fernandez de Lugo. Där fick vi vår mentala matsäck för resan av Vicente Zapata. Han delade också ut tio små påsar sydda av säckväv, som innehöll var sin pappersark. På dessa pappersark fanns en skildring om Adames erfarenheter och känslor för att läsas på olika viktiga punkter längs vägen. Ingrid fick ett med sigillförseglat brev - "salvoconducto", som skulle vara användas vid ett senare skede.

Adames resa till Tegueste började på torget framför det tidigare augustinklostret. Idag heter denna byggnad Cabrera Pinto. Bredvid byggnaden finns rester av väggar till klosterkyrkan som brann på 1960-talet. För att dessa byggnader i sinom tid kunde resas, behövdes det guancheslavar som Adame, deras starka kroppar och händer. Vicente Zapata visade oss en stadskarta från den tiden då La Laguna blev grundad. Gatuplanen för den gamla stadsdelen är idag precis likadan som den var då på i början av 1500-talet. Det var väldigt enkelt att lokalisera klostret på denna gamla karta.

Mot Anaga
Vi gick på gatorna, som var lagda på tidigare stigar och kronans vägar. Sedan stannade vi vid vattenkanaler och en gammal flodbädd från 1500-talet. La Laguna slätt, Vega lagunera, hade i början varit obebodd. Öns ursprungsbefolkning levde högre upp på de omkringliggande sluttningarna. De tidigaste nybyggarna ville inte bygga sina hus på den bördigaste marken. De som kom senare var inte intresserade av att bevara denna bördiga odlingsmark, utan byggde där det var lätt att bygga.

Vicente Zapata visade en vattenränna av röd sten. Den var mycket tung. Dessa vattenkanaler byggdes också av slavarna. Vår resa fortsatte genom moderna stadsdelar. Vi kom så småningom fram till Mercedesskogen.

Nu började en lång och tung klättring uppför. Vi korsade några gånger den asfalterade bilvägen. Slutligen kom vi fram till den plats, som är känd som "Llano de los Viejos". Idag är platsen ett populärt rekreationsområde. Det fanns mycket folk där. I utkanten av platsen, vid skogen, fanns det gamla vattenhämtningsställe, som Adame letade efter här. Nu var det också dags att ta fram vattenflaskorna och öppna matsäckarna. Solen sken het och luften var också het. Svetten rann ymnigt från hela kroppen.

Från Llano de los Viejos leder en  1,1, km lång stig till Cruz del Carmen. Oväsen och bilarnas motorljud hördes långt inne i skogen och vi valde att inte gå vidare. Där i skuggan av gamla lagerträd stannade vi för att lyssna Adames "röst", när han delade dina känslor i närheten av denna plats. Han hade också träffat en mansperson på vägen som hade försökt att hindra honom från att fortsätta sin resa.

Intill parkeringsplatsen vid Cruz del Carmen fyllde vi på våra egna vattenreservoarer och fortsatte sedan till infocentret. Där träffade vi Carmen Rodriguez Lopez, som på 1500-talets sätt konstaterade att vi inte hade rätt att gå vidare, och att vi var tvungna att vända tillbaka. Nu kom Ingrids förseglade fribrev - ”salvoconducto" väl till pass. Det gav oss tillstånd att fortsätta resan.

Mot havet och Bajamar
Resan fortsatte. Efter Cruz del Carmen  vände stigen neråt mot havet och Bajamar. Vicente Zapata, som hade promenerat vägen flera gånger förklarade att vi skulle gå minst 45 minuter tills vi stannar nästa gång. Medan vi vandrade där i skogen tittade vi på olika lagerträd som fanns där. Vi funderade tillsammans på deras namn på olika språk och vad de tidigare användes till. Tidigare hade vi haft vägsällskap av Carlos Velazquez som är en levande uppslagsbok när det gäller växtvärlden mm. Och nu väntade vi på att få träffa igen honom och att få svar på våra frågor.

Vid nästa anhalt satt vi oss igen i en cirkel. I mitten av cirkeln lades en duk. På denna samlas allt det goda som El Aderno hade skänkt oss, getost, oliver, mandlar, fikon, bröd, vatten och rödvin. Sist öppnade vi en låda där man packat ner traditionella bakverk med fyllning av sötpotatis. Medan vi satt där, började det hända något i skogen på andra sidan av stigen. Det såg som där fanns ett par guanchemän och en kvinna som betraktade oss och vad vi gjorde. Kanske var de några som hade flytt in i skogen, för att inte bli tvångsdöpta eller sålda som slavar på någon slavmarknad på den iberiska halvön. Uppenbarligen utgjorde vi inget hot mot dem, eftersom de verkade dra sig tillbaka längre in i skogen.

För vår del gick resan nu vidare. Först fortsatte vi en stund mot havet och Bajamar och började sedan gå mot Tegueste. Vi passerade genom en skog som bestod av nordamerikanska tallar (Pinus radiata). Havet var nu synligt längst ner till höger. Efter en stund började vi se Tegueste mer och mer. Vid ett vägskäl stod en vägskylt som pekade ner mot Tegueste. I stället av att välja den anvisade stigen, började vi gå igen mot havet. Syftet var att gå en annan stig rund Tegueste dalen, så att vi kunde fortsätta att titta på det genom Adames ögon.

Tegueste kommer närmare
Träd blev glesare och försvann. Stigen började gå ner mot dalen. Lite längre fram ledde stigen förbi en rund tröskplats och fortsatte upp till en annan kulle. Denna runda tröskplats påminde Adame om den tagoror – tingsstenar, som tidigare funnits på detta ställe. Han mindes hur byns gamla och visa män hade suttit i denna stenring och förhandlat om olika viktiga frågor för bybornas väl. Adame hade i hemlighet betraktat detta när han var liten. Senare fick han följa med sin far dit. Och som vuxen man fick han sitta där som representant. Nu var alltså tingsstenarna borta och en tröskcirkel var lagd i deras ställe. Lite högre upp stannade Adame vid toppen av kullen – Rincon. Därifrån kunde ha se hela dalen och de nya tillfartsvägarna dit, Las Canteras, Las Penuelas, El Portezuelo ...

Kvällen började mörkna. Adame hade beslutat att vara framme i Tegueste före mörkret. Vid det slutliga målet för denna resa fanns en viktig sak att ta reda på. En lång och svår nedstigning längs den steniga stigen mot Tegueste började.

Vid ankomsten till Tegueste sökte Adame den grotta som är gömd i ravinväggen intill utkanten av Tegueste. Denna grotta hade varit ett skydd och gömställe för Adame och hans far. Grottöppningen var trång och liten, men insidan av grottan rymlig. Gömt i grottan fann Adame det vad han hade kommit för att söka. Han fann sin fars herdestav, som var där den skulle vara, under alla dessa 12 långa år som gått. Staven var ett tecken för Adame om att fadern inte dödats i strid mot kastilianska soldater. Nu kunde han börja söka sina återstående familjemedlemmar.

När mörkret föll över Tegueste hade vi vandrat hela Adames väg. Det hade tagit oss mer än 10 timmar. Det som vi upplevt kändes väldigt starkt. Vi hade vandrat vid tiden för öns erövring. Vi hade upplevt hur det känns att titta på en omgivning som en gång varit välkänd, men som sedan på många olika sätt blivit oigenkännbar. Vi hade upplevt ”återföreningens” glädje. Resan hade varit väl värd mödan. Den var för mig ett personligt styrkeprov. Jag kunde och orkade gå långt.

Mina bilder under dagen

Denna bild är tagen av Valerio del Rosario, El Cardón

 Tack Vicente Zapata, tack Adame, tack alla medvandrare, tack El Cardón, tack El Aderno…

September 2012 ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Roque del Conde och greven/fursten Ichasagua

På Tenerife, Costa Adeje härskas den norra horisonten av en mäktig kulle, Roque de Conde- ”grevens kulle”.
Vem var den ”greve” som gav namnet till denna 1001 meter höga kulle, och vad var det speciella med honom. Jag har frågat många människor som lever i trakterna, men ingen verkar veta något om honom.

Efter erövringen av Tenerife (1496), i början av 1500-talet finns denna kulle införd med namnet ”fortaleza” – fästning. Ortsborna kände den med sitt guanche namn Ahio och Hio ända till mitten av 1800-talet, då namnet blev officiellt bytt till Roque del Conde.

Tillbakablick i Tenerifes historia
Och vem var denne greve? Även om Tenerife ansågs vara erövrat år 1496, ville inte hela den ursprungliga befolkningen vara undersåtar till den Kastiliska kronan. I det tidigare kungadömet Adeje, valdes år 1502 ny huvudman, som hette Ichasagua och som hade visat sig vara mycket modig.

Denna kung, den nästsista fursten på Tenerife, och hans trupper bestämde sig för att förvara Adejes självständighet. Deras aktiviteter koncentrerades i närheten och omkring Ahio kullen. Denna kulle ansågs också vara helig. De blodiga striderna pågick nästan 10 år, och Alonso Fernandez de Lugos –öns överbefälhavare – trupper blev alltid slagna. Till slut bestämde sig de Lugo för att inte förlora flera män i strid. Han hade redan tidigare ”lockat” guancher till sin sida genom att lova dem fred. Visserligen höll han aldrig detta löfte. Även denna gång lyckades de Lugo övertala till sin sida ett antal hövdingar som hade blivit döpta till den kristna tron, och också några av själva Ichasaguas guachegrupp. Dessa började tala till honom ”i fredens namn”. Mötet med fredsförhandlingarna bestämdes äga rum på en öppen plats, som ligger i foten av kullen, i den nuvarande kommunen Arona. Denna plats heter numera Llano del Rey, men var fram till 1700-känd som Llano de Ichasagua.

Bilden är tagen av Pedro Damían Hernandez

Till denna mötesplats kom förutom de kristna guancherna även överbefälhavaren Alonso Fernandez de Lugos krigstrupper. Det berättas att när furste Ichasagua förstod att han hade blivit lurad, yttrade han inte ett ord, utan drog fram sin dolk och slog den i sitt hjärta. Han valde detta rituella sätt att dö lik många av sina företrädare, då han inte ville uppleva att hans älskade Adeje togs över av erövrarna. På kullen finns en liten minnestavla för att hedra denna modiga furste.

Det berättas att under vissa stjärnklara nätter kan man se ljus på den platta toppen av
Roque del Conde. Enligt berättelserna rör sig de tidigare revolterande guacherna där och kräver hämnd för att Ichasagua blev bedragen.

Geologisk tillbakablick
Roque del Conde är viktig även på andra grunder. På den tiden då Tenerife var nyfödd och det fanns där tre mindre sk paloeöar som hade stigit upp ur havets botten. Dessa öar utgör i dag Tenerifes yttersta "spetsar". Roque del Conde var då den högsta punkten på den södra paloeön och numera på den södra Tenerife. Toppen av Roque del Conde är ofta täckt av moln. På denna plana topp fanns tidigare odlingsmarker.

Det är möjligt att vandra till Roque del Conde. Vandringsvägen börjar i Arona. Området hör till Barranco infierno– Helvetes ravins – naturskyddsområde.

Utsikter från Roque del Conde

September 2011, ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Gracias vin- och delikatesskurser

PROVNING

Så började det:  Mitt livs första vinprovningskurs. Den  anordnades av Güímars vindistrikt. Kursen pågick under tre eftermiddagar, totalt 9 timmar.
 Därefter deltog jag i två ytterligare vinprovningskurser, men utan att det delades ut något diplom. Den första 4 timmars kursen anordnades av Ycoden Daute Isoras vindistrikt.  Den andra kursen organiserades av vinbutiken Canary Wine tillsammans med Abonas vindistrikt.

EnoTenerife anordnade en vinprovning på La Laguna, i huset av Viña Norte. Kurser pågick under två eftermiddagar, totalt 6 timmar. Kursledaren var vinmästaren och vinprovarmästaren Juan Enrique de Luis Bravo.

EnoTenerife och Föreningen för tidigare studenter vid Universitet av La Laguna anordnade en kurs om ost-och vinprovning. Kursen ägde rum i Viña Nortes lokaler i La Laguna. Och pågick under tre eftermiddagar, totalt 9 timmar. Kursledaren var ostspecialisten Zebina Hernández Hernández.

Den 27.08.2011 var det kurs på provning av röda viner på Bodagas Contiempo i Güimar. Kursledaren var Patricia Perez, som också är denna vinkällares ekonomidirektör. Vi började kursen med att smaka på olika röda druvor direkt från vinrankorna. Avslutningsvis besökte vin vintillverkninsavdelningen för att smaka på vinsaft av årets vita druvor.
Kurslängen var 4 timmar (ingent diplom utdelas)

UNIVERSITETSKURSER

Detta var min första kurs på universitätnivån. Den hölls i San Miguels kulturhus Casa de Capitan. Kursen var ett samarbete med Universitet av La Laguna.
Under kursen fick vi höra bl a om Tenerifes och de kanariska öarnas vinodlingshistoria och dagens möjligheter att försörja sig som vinproducent. Vi gick igenom de regler som styr vintillverkningen. Etikettfrågorna i samband med större tillställningar var en av frågorna. Kursen avslutades med en kort vinprovning ledd av sommeliern José Domingo Herrera.
Kursen pågick under 5 eftermiddagar, totalt 20 timmar.

Den andra universitetskursen. Den anordnades av La Lagunas universitets företagsekonomiska fakultet.
Frågor ang vinturismen betraktades ur företagarsynvinkel. Lagstiftningens krav på vinodlarna och vinproducenterna, samt kulturella frågor i samband med vin togs upp under denna kurs. Under en kursdag besökte vi La Lagunas centrum för att se vad staden hade att erbjuda för turister. Vi besökte också stadens saluhall för att bekannta oss med utbudet av vin och ostar.
Kursen pågick under 10 eftermiddagar, totalt 30 timmar.

Den tredje universitetskursen. Den anordnades av La Lagunas universitets företagsekonomiska fakultet.
Frågar om vinturismens vad och hur... Genomgång av tillverkningsprocesserna av olika typer av vin. Några timmar ägnades också åt vinprovning. Under en eftermiddag promerade vi från La Laguna till grannkommunen Tegueste, för att lära känna en gammal väg som band ihop dessa två kommuner. Under resan hade vi också möjlighet att titta på olika typer av bindning av vinrankorna. I Tegueste öppnades den sk Vinmånaden.
Kursen pågick under 10 eftermiddagar, totalt 30 timmar.

Den fjärde universitetskursen. Den anordnades av La Lagunas universitets företagsekonomiska fakultet.
I La Laguna hade en speciell vecka om film, vin och gastronomi organiserats. Vi gick ta del i utvecklingen av denna. Det erbjöds en hel del erfarenheter från bla Norra-Portugal och Norra-Spanien om hur man organiserar sk. vinturer. De tre sista eftermiddagarna var i Tegueste, Casa Zamoranes och hade möjlighet att lära känna olika lokala aktiviter omkring vin .
Kursen pågick under 10 eftermiddagar, totalt 30 timmar.

Den femte universitetskursen. Den anordnades av La Lagunas universitets företagsekonomiska fakultet.i samarbete med sommaruniversitetet i Adeje.
Under denna kurs utökades vinturismen med frågor ang gastronomi. En eftermiddag lyssnade vi hur representater för två olika vinkällare (från norra delen och den södra delen av ön) berättade om sina verksamheter och sina viner. En kort presentation av provning av chocklad och honung tillsammans med vin.
Ett avsnitt om de gamla kanariska potatissorterna jämfört med nya europeiska. En grundlig genomgång av Saborear España och dess utökning till Tenerife, och vinturer i Norra-Spanien och Norra Portugal ingick också i kursutbudet.Kursen pågick under 5 eftermiddagar, totalt 20 timmar.

Mera om kursen i Adeje

September 2011, Gracia Penttinen