Tropicarium i Gäuímar

Tropicarium i Gäuímar
tryck pá bilden
Visar inlägg med etikett Allm. Kanarieöarna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Allm. Kanarieöarna. Visa alla inlägg

24.4.11

Spanien eller de Kanariska öarna

...och om tabuerna: politik, religion och sport

Under mina kanariska år har jag ofta hört hur mina vänner eller de turister som jag möter under utflykter talar om Spanien, när de befinner sig i den Kanariska skärgården.

Utflykterna kan erbjudas som en resa genom pinjeskogen. Utbudet kan också omfatta medeltida turneringar, flamencokvällar och annat roligt. Man erbjuder spansk mat och vin. Bra – man erbjuder till turister vad man tror att turisterna önskar få uppleva i Spanien. I flera turistbussar där jag åkt med som turist läser den unga "guiden" av pappret och berättar bl a om guancherna som öarnas ursprungsbefolkning.

Mina egna erfarenheter som turistguide har givit mig en inblick in i turistvärlden. Det långvariga boendet i skärgården och kännedom om samtliga av dess öar har givit en annan inblick. En gång i tiden kom jag själv också till Teneriffa som turist. Eftersom jag inte kunde landets språk var jag tvungen söka min information från böcker på några andra språk. Så småningom upptäckte jag att jag bodde på Tenerife och kunde börja läsa information på landets språk och söka mig till lokala utbildningar.


Under denna process fick jag en ganska djupgående erfarenhet om att Teneriffa är en ö betraktad utifrån. Namnet förvandlades av tyskarna och vandrade över till andra språk i turistsammanhang. Det handlar om en turistvärld där allt är mer eller mindre konstgjort.

Teneriffa blomstrar träd och buskar hittagna från alla världsdelar. Den sydafrikanska papegojablomman Sterliza har blivit symbolen för denna turistö. Naturligtvis från man inte glömma papegojaparken och dess exotiska djur och växter.

Däremot namnet Tenerife är för densamma ö, men upplevt inifrån, levande och upplevd. På Tenerife växer den endemiska kanariska tallen och på sluttningarna växer en mångfald av speciella växter, bland dem många rariteter, som de europeiska vetenskapsmännen ivrigt kom att forska sedan 1500-talet. Bland dem var den svenska Ragnar Erik Sventenius på 1940-talet, som blev ”fadern” till Gran Canarias botaniska trädgård med endemiska växter. Tenerifes speciella djurvärld med bl a ett otal olika insekter varav många lever under väldigt speciella levnadsförhållanden utgör också sitt eget kapitel.

Denna uppdelning Teneriffa/Tenerife kan man enligt min uppfattning ympa i nästan vad som helst, ända från vin till musik.

Så har ja upplevt och erfarit.

Om tabuerna
För en turistguide finns tre tabuer: man talar inte om politik, religion och sport, eftersom dessa ämnen kan vara heliga för många. En personlig blogg är en annan sak. Här kan jag tala om mina upplevelser och erfarenheter. Om något inte tycker om det som jag säger, behöver man inte fortsätta att läsa.

För en tid sedan fanns i den lokala tidningen El Día (Dagen) ledarartikel med starka självständighetsuttryck med rubriken ”La voz de un alcalde patriota” (En patriotisk borgmästarens röst) På svenska låter denna patriotiska borgmästarens röst ungefär på detta sätt: ” --- Spanjorerna har aldrig betraktat oss som spanjorer, utan sådana vi i verkligheten är, underkuvade infödingar, som de nyfiket tittar på när vi besöker ”Kontinent Spanien”. På samma sätt blev representanterna för den sahariska befolkningen betittade när de i sinom tid besökte Francos hov. Under en sorts dum narkos som påminner om Stockholms syndrom har vi själv betraktat oss och inbillat oss då att vi är spanjorer. Med andra ord vi själv har byggt våra koloniala fängelseceller.- - -”.

Ovanstående är alltså ett utdrag från en ledarartikel med tyngdpunkt på den lokala självständigheten. Dessa självständighetstankar kan man också finna klistrade på murar och väggar. Ett ex. kan vara ”Si, se puede” – ”Det är möjligt”…

Jag vill inte gå djupare in i detta, utan min intention är endast att berätta att en stor del av öarnas befolkning inte anser sig leva i ”Spanien”.

En liten blick till öarnas historia.
Erövringen av de Kanariska öarna till Kastiliens krona tog nästan 100 år. När Tenerifes guancher förlorade i en avgörande kamp år 1496, blev dessa öar underställda till Kastilien som sedan övergick till Spanien. Under denna tid betraktades öarna som kronans första kolonier. De andra kolonierna kom senare, de erövrade länderna i Syd- och Mellan-Amerika.



På de kanariska öarna, på samma sätt som i andra erövrade områdena, utövades inget kulturbyte, utan erövrarnas kultur var den enda tillåtna. I detta kulturövertag ingick bl a:
o Infödingarnas kultur och språk blev förbjudna
o Jordar, vatten och boskap fördes över till erövrarna
o Nya sjukdomar mot vilka öbefolkningen inte hade immunitet
o Den ekologiska balansen i naturen blev helt förstörd p g a nya odlingsmetoder, växter och avverkning av skogar.
o Nya boskapsskötselmetoder
o Nya sätt att idka handel
o Påtvingade äktenskap mellan infödingskvinnor och erövrarmän

På landsbygden kunde man behålla kulturen och delvis också språket lite längre än i de nybyggda städerna, där de försvann i allt snabbare takt.

Det finns ingen som vet hur de talade språken lät. Under några år har filologen Renata Sprengler forskat i hällristningar och -skrifter på de olika Kanariska öarna. Hon försöker skapa bakgrundskunskaper och även en sorts ursprung för språken. Projektet finansieras av den Kanariska arkipelagregeringen.

De Kanariska öarna var alltså i början en koloni . Först fr o m 1872 blev de en del av det Spanska kungariket. År 1982 blev öarna ett autonomiskt område. Sedan 1997 är arkipelagen ”nacionalidad” - område som har ett geografiskt läge, historia, språk och kultur, visserligen som en del av kungariket Spanien – som utgörs av flera sådana nationella områden.

De Kanariska öarna har sin egen arkipelagregering som har rätt att stifta egna lagar, som dock behöver kontrolleras så att de inte strider mot landets allmänna övergripande lagar.

De kanariska öarna och det kontinentala Spanien har skilda bakgrund
Gjorda undersökningar om Spaniens förhistoria omfattar inte de kanariska öarna, dvs dessa öar har en helt annan bakgrund än Fastlandets. Klimatet, det geologiska ursprunget, flora och fauna är helt annorlunda jämförda med Spaniens.

De Kanariska öarna har varit och fortsätter att vara en mötespunkt mellan olika kulturer och även olika fenomen. Då öarna blev erövrade, försökte de nya herrarna på några av öarna få bort samtliga infödingar, antingen genom att döda dem eller sälja dem på iberiska slavmarknader. I stället flyttade in folk från den iberiska kontinentens små stater, Italien, Flandern, England, Irland mm. Nuförtiden flyttar hit folk från Syd-Amerika, Mellan-Amerika, Afrika, Europa. Öarna utgör en verklig samlings- och även stötningspunkt mellan folk och kulturer. Och någonstans i djupet strävar man efter att upprätthålla det ”kanariska”. Turismen och de många olika semesterkulturfenomenen har också skurit djupa sår i människornas uppfattning om vad som kan betraktas som europeiskt och modernt.

Man har också buntat ihop samtliga ursprungsgrupper under benämningen ”guanche”, vilket är ett av dessa turistfenomen. Det är nästan jämförbart med att någon turisthandbok skulle berätta om svenskar som norrlänning eller varför inte skåningar.

De ursprungliga invånarna på varje ö har sitt speciella namn. Visserligen har man kommit fram att alla av dem en gång hade kommit hit från olika delar av nordöstra Afrika och att de hör till de sk libysberberiska stammarna. Men ”guancherna” bodde endast på Tenerife. Ordet som sådant står för en man/människa från Tenerife.

En kort bakgrundshistoria om öarnas befolkning på spanska
Tankar om att vara canario, uttryck i en sång
Och sedan de pinjeskogar som några researrangörer organiserar utflykter till. På de Kanariska öarna växer den endemiska kanariska tallen, pinus canariensis. Pinjeträdet, Pinus pinea växer däremot vid Medelhavet och påminner utseendemässigt om ett öppet paraply.

Några ord om sport
Sporten – det alltövertäckade intresset för fotboll förenar de kanariska männen med de spanska, fast, klart de håller med lika spelarlag… I öriket finns en helt egen sort, ”lucha canaria” – kanarisk brottning, som har sina rötter i de gamla invånarnas traditioner. Det finns också andra gamla sportgrenar, som bl a att hoppa med långa stakar, så som de tidiga getherdarna gjorde.

Några ord om religion
Ursprungligen, innan öarna blev erövrade, fanns där olika grader av matriarkat.  Människorna levde i naturens rytmer och hade stor respekt för den. Solen dyrkades som en kvinnlig kraft. Kalendern bar månens rytm. Även då när man berättade den ursprungliga historien om hur örikets nuvarande skyddsjungfru, den Svarta Madonnan av Candelaria, blev funnen i slutet av 1300-talet, tog man upp att på denna tid fick män inte närma sig en ensam kvinna. Sedan tog den nya religionen ”över” denna Jungfru och hon blev symbolen för Jungfru Maria.

Dr. Ignacio Reyes García från universitet av La Laguna har genom sina forskningar kommit fram, att man på öarna tidigare dyrkade en kvinno/jungfrufigur vars ursprung var den svarta Isis från Egypten. Hon hade "vandrat" hit genom norra Afrika tillsammans med öarnas ursprungliga invånare. Oavsett ursprunget finns minnet av den ursprungliga modern kvar hos människorna och olika Jungfrufigurer på alla öar är vördade, djupt älskade och respekterade Modersfigurer.

Erövrarnas nya religion gav också öarnas kvinnor en helt ny position. De tidigare högt respekterade matriarkerna blev helt underställda männen. I historien nämns trots allt kvinnornas stora betydelse, särskilt på landsbygden, mest som arbetskraft.

Det är också kvinnor som genom sina gener för vidare guanchernas och andra ursprungsmänniskornas gener till nya generationer. Enligt undersökningar är 40 % av kvinnorna bärare av de gamla generna, jämfört med männens 10 %.

De tidigare religiösa riter och kunskaper betraktas naturligtvis hedniska.

April 2011© Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

1.4.11

Om kaktusar och euforbias

För några dagar sedan satt jag i bussen mellan Tenerifes södra flygplats Reina Sofia och Los Cristianos. På bänkraden framför mig satte sig ett ungt engelsktalande par. När bussen vände i riktning mot motorvägen, hörde jag hur den unga damen förtjust ropade ”kaktusar”, fast ingen kaktus fanns inom synfältet. Däremot hade man planterat euforbior i olika storlekar längs vägen. Kaktusarna finns lite längre borta från vägen.

Vad är skillnaden mellan dessa två arter?

Den enklaste förklaringen är nog att opuntia kaktus är kaktus och euforbia inte är det.
Ett lätt tryck med fingernagel på dessa växter avslöjar skillnaden mellan dem och kaktusar.
Euforbian blöder med gräddfärgad vätska medan från kaktusen sipprar en genomskinlig vätska.

Om ”kaktusliknande” euforbier
Släkten euforbia omfattar ca 1600 olika individer som ofta inte ens liknar varandra. De kan vara örter, kaktuslika suckulenter, buskar eller lianer. Den endemiska euforbian på Kanariaöarna heter kandelabereuforbia – eller kandelabertörell (Euphorbia canariensis). I naturligt tillstånd växer denna euforbia på de södra sluttningarna ända upp till 1100 meters höjd. Speciellt mäktiga kandelabereuforbiagrupper på Tenerife kan man träffa på de naturskyddade områdena Malpaís de Güimar och Malpaís de Rasca.

Under de senaste åren har man börjat utsmycka anslutningsvägar till motorvägarna och rondeller med endemiska växter, däribland med kandelabereuforbian.

Kandelabereuforbian grenar sig från roten och bildar en sorts buskformationer som påminner just om en jättelik kandelaber. Dess blad har krympt sig och påminner om taggar. De är placerade i rader längs den kantiga stammen. Blommorna är små. Deras färg skiftar från grönt till mörkrött. Från varje honblomma utvecklar sig en brunröd frökapsel.

Längs vägen till Reina Sofia har man planterat bl a kaktusliknande kaktuseuforbia (Euphorbia ingens), som den unga engelska damen naturligtvis tyckte vara en kaktus. I parkerna kan man se marmoreuforbia (Euphorbia lactea). Andra euforbiavariationer som man träffar på planteringarna är bl ”gummieuforbia” (Euphorbia tirucalli) och Slät pinneufopforbia (Euphorbia aphylla).

Den mest förekommande av Sveriges sex olika euforbiaörter är Vårtörel (Euforbia cyparissias). Som krukväxter finns flera olika eupforbier. En av de mesta kända är nog ”julstärnan” (Euphorbia pulcherrima) som härstammar från Meksiko och Mellan-Amerika. En annan krukväxt är Kristi törnekrona (Euphorbia millii) som hör hemma på Madagaskar. Ytterligare en krukväxt är ”gummiträdet” (Hevea brasiliensis). Alla dessa tre kan man se i planteringarna på Kanarieöarna. Det gemensamma för alla euforbiaväxter är att de blöder med gräddaktig och –färgad vätska om man bryter en gren, eller blockar bort ett blad, eller bara tycker lite på stammen med fingernagel. Det är bra att veta att denna vätska är giftig och att man ska speciellt akta sig för att inte få den i ögonen.

Om opuntiakaktusar
Dessa kaktusar härstammar från Mellan-Amerika och Meksiko. De fördes till Europa redan på 1500-talet. Innan dess hade indianerna känt till dem och använt dem under årtusenden, Ingen känner till idag med säkerhet var kaktusarnas anmoder egentligen hörde hemma.

Numera växer opuntiakaktusar överallt på de kanariska öarna och sprider sig till de tomma marker och övergivna åkrarna.

Det finns flera opuntiakaktusar, men tre av dem går relativt lätt att urskilja. Det mest iögonenfallande är också den mest taggiga av dem, Taggopuntian (Opuntia dillenii). Utav dess blad kvarstår endast långa taggar som se rätt hotfulla ut. De gula blommorna växer på stamdelarnas utsida och förvandlar sig så småningom till mörkröda, runda frukter.

Frukterna är ätbara, med det är bäst att inte ens försöka plocka dem utan hjälpmedel. Fåglarna verkar älska dessa frukter, och sprider samtidigt deras frön överallt.

Fikonkaktus´ (Opuntia ficus-indica) färg en lite klarare grön jämfört med taggopuntias. Taggarna - eller egentligen bladen är kortare, men det är svårare att får ut dem än de långa taggarna, eftersom de tränger sig djupare in i huden än de långa taggarna. Fikonkaktusens blommor är vanligtvis orange. Färgen på deras fikon varierar mellan grönt och orange. På hösten kan man se dessa frukter överallt på sluttningarna, men att plocka dem kräver sin egen speciella teknik. Det enklaste är att köpa dem i fruktaffärer utan att behöva vara rädd för taggarna. Man ska bara komma ihåg att skala frukten innan man äter den.
Den tredje opuntikaktusens stammar verkar vara mer grågröna. Denna kochinillakaktus

(Opuntia coccinellifer) kan vara en mäktig buske. Det är nog lättast att känna igen den på pyramiderna av Güímar. Där växer ett antal gamla exemplar.

Kaktusarna har varit viktiga för sina frukter men även för att utgöra en källa för ekonomiskt välbefinnande. Redan för länge sedan kände man till att det gick att utvinna röd färg av de kochnillalöss som lever på kaktusens stammdelar. I början var detta visserligen en välskyddad hemlighet, men så småningom bredde sig kunskaperna och kaktusarna började odlas bara för färgens skull i franska och spanska kolonierna. På Kanarieöarna blomstrade denna näringsgren fr o m 1830-talet och höll ut under några tiotal år, tills man uppfann ett sätt att kemiskt utvinna samma färg.
På några ställen har man återgått till odlingen av kaktusar för färgens skull, bl a på Lanzarote. Anledningen till detta är, att man har upptäckt att det finns människor som är allergiska för den kemiska färgen. Den naturliga röda färg som härstammar från kochinillalöss används bl a i livsmedel och kosmetika. Ett exempel på detta är den röda färgen av ”jordgubbsjogurt” eller av Campari. Denna färgämne beskrivs med E 120 i innehållsförteckningen. Av kaktusfikon tillverkas på Kanarieöarna marmelader och sylt. Öborna kan också torka kaktusfikonen.

Mars 2011 ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.