Om kaktusar och euforbias

För några dagar sedan satt jag i bussen mellan Tenerifes södra flygplats Reina Sofia och Los Cristianos. På bänkraden framför mig satte sig ett ungt engelsktalande par. När bussen vände i riktning mot motorvägen, hörde jag hur den unga damen förtjust ropade ”kaktusar”, fast ingen kaktus fanns inom synfältet. Däremot hade man planterat euforbior i olika storlekar längs vägen. Kaktusarna finns lite längre borta från vägen.

Vad är skillnaden mellan dessa två arter?

Den enklaste förklaringen är nog att opuntia kaktus är kaktus och euforbia inte är det.
Ett lätt tryck med fingernagel på dessa växter avslöjar skillnaden mellan dem och kaktusar.
Euforbian blöder med gräddfärgad vätska medan från kaktusen sipprar en genomskinlig vätska.

Om ”kaktusliknande” euforbier

Släkten euforbia omfattar ca 1600 olika individer som ofta inte ens liknar varandra. De kan vara örter, kaktuslika suckulenter, buskar eller lianer. Den endemiska euforbian på Kanariaöarna heter kandelabereuforbia – eller kandelabertörell (Euphorbia canariensis). I naturligt tillstånd växer denna euforbia på de södra sluttningarna ända upp till 1100 meters höjd. Speciellt mäktiga kandelabereuforbiagrupper på Tenerife kan man träffa på de naturskyddade områdena Malpaís de Güimar och Malpaís de Rasca.

Under de senaste åren har man börjat utsmycka anslutningsvägar till motorvägarna och rondeller med endemiska växter, däribland med kandelabereuforbian.

Kandelabereuforbian grenar sig från roten och bildar en sorts buskformationer som påminner just om en jättelik kandelaber. Dess blad har krympt sig och påminner om taggar. De är placerade i rader längs den kantiga stammen. Blommorna är små. Deras färg skiftar från grönt till mörkrött. Från varje honblomma utvecklar sig en brunröd frökapsel.

Längs vägen till Reina Sofia har man planterat bl a kaktusliknande kaktuseuforbia (Euphorbia ingens), som den unga engelska damen naturligtvis tyckte vara en kaktus. I parkerna kan man se marmoreuforbia (Euphorbia lactea). Andra euforbiavariationer som man träffar på planteringarna är bl ”gummieuforbia” (Euphorbia tirucalli) och Slät pinneufopforbia (Euphorbia aphylla).

Den mest förekommande av Sveriges sex olika euforbiaörter är Vårtörel (Euforbia cyparissias). Som krukväxter finns flera olika eupforbier. En av de mesta kända är nog ”julstärnan” (Euphorbia pulcherrima) som härstammar från Meksiko och Mellan-Amerika. En annan krukväxt är Kristi törnekrona (Euphorbia millii) som hör hemma på Madagaskar. Ytterligare en krukväxt är ”gummiträdet” (Hevea brasiliensis). Alla dessa tre kan man se i planteringarna på Kanarieöarna. Det gemensamma för alla euforbiaväxter är att de blöder med gräddaktig och –färgad vätska om man bryter en gren, eller blockar bort ett blad, eller bara tycker lite på stammen med fingernagel. Det är bra att veta att denna vätska är giftig och att man ska speciellt akta sig för att inte få den i ögonen.

Om opuntiakaktusar
Dessa kaktusar härstammar från Mellan-Amerika och Meksiko. De fördes till Europa redan på 1500-talet. Innan dess hade indianerna känt till dem och använt dem under årtusenden, Ingen känner till idag med säkerhet var kaktusarnas anmoder egentligen hörde hemma.

Numera växer opuntiakaktusar överallt på de kanariska öarna och sprider sig till de tomma marker och övergivna åkrarna.

Det finns flera opuntiakaktusar, men tre av dem går relativt lätt att urskilja. Det mest iögonenfallande är också den mest taggiga av dem, Taggopuntian (Opuntia dillenii). Utav dess blad kvarstår endast långa taggar som se rätt hotfulla ut. De gula blommorna växer på stamdelarnas utsida och förvandlar sig så småningom till mörkröda, runda frukter.

Frukterna är ätbara, med det är bäst att inte ens försöka plocka dem utan hjälpmedel. Fåglarna verkar älska dessa frukter, och sprider samtidigt deras frön överallt.

Fikonkaktus´ (Opuntia ficus-indica) färg en lite klarare grön jämfört med taggopuntias. Taggarna - eller egentligen bladen är kortare, men det är svårare att får ut dem än de långa taggarna, eftersom de tränger sig djupare in i huden än de långa taggarna. Fikonkaktusens blommor är vanligtvis orange. Färgen på deras fikon varierar mellan grönt och orange. På hösten kan man se dessa frukter överallt på sluttningarna, men att plocka dem kräver sin egen speciella teknik. Det enklaste är att köpa dem i fruktaffärer utan att behöva vara rädd för taggarna. Man ska bara komma ihåg att skala frukten innan man äter den.

Den tredje opuntikaktusens stammar verkar vara mer grågröna. Denna kochinillakaktus

(Opuntia coccinellifer) kan vara en mäktig buske. Det är nog lättast att känna igen den på pyramiderna av Güímar. Där växer ett antal gamla exemplar.

Kaktusarna har varit viktiga för sina frukter men även för att utgöra en källa för ekonomiskt välbefinnande. Redan för länge sedan kände man till att det gick att utvinna röd färg av de kochnillalöss som lever på kaktusens stammdelar. I början var detta visserligen en välskyddad hemlighet, men så småningom bredde sig kunskaperna och kaktusarna började odlas bara för färgens skull i franska och spanska kolonierna. På Kanarieöarna blomstrade denna näringsgren fr o m 1830-talet och höll ut under några tiotal år, tills man uppfann ett sätt att kemiskt utvinna samma färg.

På några ställen har man återgått till odlingen av kaktusar för färgens skull, bl a på Lanzarote. Anledningen till detta är, att man har upptäckt att det finns människor som är allergiska för den kemiska färgen. Den naturliga röda färg som härstammar från kochinillalöss används bl a i livsmedel och kosmetika. Ett exempel på detta är den röda färgen av ”jordgubbsjogurt” eller av Campari. Denna färgämne beskrivs med E 120 i innehållsförteckningen. Av kaktusfikon tillverkas på Kanarieöarna marmelader och sylt. Öborna kan också torka kaktusfikonen.

Mars 2011 ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.