Nya infallsvinklar på Garajonay, La Gomeras nationalpark

Sommaren 2011 organiserade Garajonays Nationalpark tillsammans med bl a det Spanska miljöministeriet en kurs för turistguider och andra personer som arbetar inom turismen.

Majoriteten av La Gomeras besökare är sk. ”en-dags-turister”. De kommer i turistbussar med den första morgonfärjan från Tenerife. Sedan blir det en utflykt på ön som tar ca 7 timmar med lunchen inräknad. Meningen är att erbjuda dessa besökare en mångsidig bild av denna lilla ö och dess nationalpark som också är ett världskulturarv.

Kursens viktpunkt var naturligtvis kunskaper om Garajonays nationalpark, och mycket speciella växt- och djurvärld som träffas där. Parkens ansvarige direktör Ángel Fernández höll det införande föredraget. Han var också med oss när vi besökte olika delar av parken och ett antal anslutande utsiktsplatser. Han är en verklig guldgruva när det gäller kunskaperna om parken. Det kan handla om allt mellan parkens geologiska uppkomst och hur det går att skilja mellan två trädljung, Atlantjungen, Erica Scoparia och Trädljungen, Erica Arborea, när de inte blommar. Han beskriver nationalparken och dess växter och djur som levande urtidsminnen.

I parkens informationscentrum ”Juego de Bolas” lärde vi bl a oss att känna de olika hjälpmedel som finns i centrets förfogande, för att kunna använda dem när vi berättar om parken. Intill centret står ”minnenas hus” – ett litet etnologiskt museum där man bl a kan uppleva olika miljöer som en gång hörde till gomerabornas vardag.

Rekreationsområdet Laguna Grande (Den stora vattenpölen) i hjärtat av parken brukar ingå i turisternas besöksprogram. Där fick vi höra om områdets historia och mytologi. Vi vandrade på stigarna i skogen för att lära oss att urskilja mellan de olika städsegröna lagerbladsträd som växer där. Där finns också ett stort antal blommor och ormbunkar. På La Gomera har många av dessa blommor ett 20-tal olika namn. Vår guide, Ruben Martinez Carmona, visade oss en gammal bosättning av getherdar. Det som fanns kvar av denna hydda (pajar) var rester av grunden och några stenar fon en gång hade varit del av väggarna.

På utsiktsplatsen intill Roque Agando hade vi möjlighet att beundra en storslagen vy med stora ”dimmfall– cascadas de niebla”. Det är fuktigheten av dessa dimmor som upprätthåller fuktigheten i parken under de torra perioderna.

I Hermigua blev vi begeistrade av ett relativt nyöppnat etnografiskt museum. Där hade vi bl a möjlighet att bekanta oss med många av de olika odlingsvariationer som hade blivit utövade på ön sedan den för mer än 500 år sedan blev underställd först till den Kastiliska och senare till den Spanska kronan. Världshistoriens vindar har blåst starkt på La Gomera, som trots sin relativt lilla yta (382km2) har placerats på flera olika världskartor under de gångna århundradena.
I La Gomeras huvudstad San Sebastian ägnade vi tid åt att få korrekt information om några av staden viktigaste sevärdheter. Den äldsta av dem är nog ”Torre del Conde – Grevens ton” som tod färdigt år 1450 och redan från början var omodernt. Det står kvar som det enda kvarvarande av sitt slag i den Kanariska övärlden.

Vi besökte ”Iglesia de Asunción – Jungfru Marias uppståndelsekyrka” från början av 1500-talet. Denna kyrka har byggts om och till. Den har tydligen också haft en annan riktning i början av sin existens. Bredvid kyrkan finns La Gomeras historiska museum. Det blev en gedigen genomgång av historien, då våra två guider var specialister i historia och arkeologi. En del av uppgifter som vi fick höra avviker en hel del av de som finns i guideböcker.

Den traditionella musiken blev inte heller bortglömd. En sk. ”romance” tradition lever kvar på La Gomera. Det handlar om att berätta om vardagslivet och även om samhälleliga händelser i sångform. Denna tradition kom i sinom tid till La Gomera med nybyggare från Andalusien. I ursprungslandet har traditionen att sjunga romanser redan blivit glömd.

En väsentlig del av dessa romanser utgörs av deltagande dansare som dansar i rad och i takt med en speciell trumma och stora kastanjetter. Det framgick av föredraget att till romanserna dansades ursprungligen i ring, tills kyrkan förbjöd denna form och tillät endast att dansarna rörde sig i rad. En rolig detalj var att dessa romanser kan betraktas som ”rapp” a v sin tid, ett sätt att berätta och kommentera händelserna i vardagslivet.

Den personliga utmaningen efter dessa dagar kommer att vara hur berätta om allt ovanstående utan att trötta ut lyssnaren. Turisten är ju på semester och syftet med utflykten på La Gomera är att erbjuda upplevelser och sköna minnen, och kanske också att inspirera dem att tillbringa sin nästa Kanariesemester just på La Gomera.

Juli 2011, ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.

Nyheter från den Kanariska vinvärlden i oktober 2010

Lättillgängliga ställen att köpa La Gomeras viner på. Ett program för att avskeda vampyrerna i Güimardalen (vinkällarbesök ingår) och Silvermedalj till ett vin från La Orotavadalen...

Gårdagens ”arbetsresa” till La Gomera varade lite längre en vanligt, eftersom avgångstiden för båten hade ändrats lite. Det goda därmed var att det fanns mer tid att titta omkring i öns huvudstad San Sebastian de La Gomera. Jag passade på att kolla lite i butikerna för att se om Gomeras viner fanns att köpa. I o med att jag berättar för resenärerna om deras existens, vill jag också veta var man kan finna dem, i fall någon vill skaffa sig ett smakprov…. Resultatet av denna lilla undersökning var att det finns minst två ställen, mera hann jag inte kolla. Det finns en ”supermercado”, som ligger i närheten av hotellet ”Torre del Conde”, intill öregeringens kontorsbyggnad. Det andra var en cafeteria på vägen mot hamnen. Där fanns en ”supermercado” som en del av cafeterian, med ett litet utbud vinflaskor. Väldigt uppmuntrande, med tanke på att man har börjat satsa mera på denna gren av öns jordbruk.

Hemma på kvällen fann jag roliga nyheter i en lokal tidning:

Först det, som händer i min egen del av Tenerife, i Güímardalen.
Till äran av den annalkande Alla Helgonens dag – Halloween med vampyrer – har man organiserat en möjlighet att ”avskeda vampyrerna”. Landsortshotellet Santo Domingo – som har gamla och fina anor – i Güímars centrum, erbjöd övernattning med ett speciellt program. I detta utbud ingick möjlighet att besöka vinkällaren Contiempo, som också ligger i Güimar, och som utöver vintillverkningen organiserar väldigt mycket olika aktiviteter.

Till programmet hörde också besök på den lokala marknad som ortens jordbrukare har på söndagar i Güimar. Även ett besök på Pyramiderna av Güimar ingick i programmet. Roligt. Men hur många turister från Norden känner till detta? Tyska turister har redan lärt sig att ta sig till Güímar dalen. Jag förmodar att detta program är tillämplig även i andra sammanhang, även om vampyrerna redan har dragit sig i väg.

Och sist, men sannerligen inte minst. En viktig international organisation ”Organisation Internationale de la Vigne et du Vin (OIV), Mundus Vini” organiserar den viktigaste och även officiellt erkända tävlingen inom vinvärdeln. Vinkällaren ”Bodegas Soagranorte” från Vindistriktet (Denominación de Origen) La Orotava, på Norra Tenerife fick en silvermedalj för sitt vin ”Suertes del Marqués El Esquillon 2009”.I detta vin har man använt endast druvan ”Listán Negro”, som är den mest utbredda på de Kanariska öarna. Denna druvsort ingår i de sorter som finns på Kanarieöarna sedan 500 år. Den vinlusepidemi som härjade i Europa i slutet av 1800-talet och förstörde en stor del vinodlingarna, kom lyckligtvis aldrig hit.

Processen för att åstadkomma denna silvermedaljbelönade vinet har naturligtvis tagit mycket tid och möda i anspråk. Jäsningstiden hade detta vin tillbringat i öppna reservoarer, där den hade blivit rört för hand. Sedan hade den ofiltrerade vinmusten fått ligga i små franska ekfat under 12 månader. Vinkällarens syfte med denna lite avvikande vintillverkning är att åstadkomma kvalitetsviner, vilket de verkat nu har lyckats med. De fick en medalj i motsvarande tävling redan den andra gången, även om verksamheten har startas så sent som 2006.

Oktober 2010 ©Gracia Penttinen

Silbo – visselspråket från La Gomera

Silbo Gomero - detta märkliga visselspråk, eller sätt att förmedla budskap, härstammar från den förhispaniska tiden. Det finns mycket få undersökningar om detta språk, och man vet egentligen ingenting med säkerhet om dess ursprung.

Kanhända att de rådande omständigheterna gav upphov till silbon. På en liten ö där det är svårt att förflytta sig även idag, mätte man tidigare avstånden i tid och svårighetsgrad i stället av kilometer. Det blev ju aldrig särskilt många kilometrar, även om att förflytta sig från stranden till en annan dal eller ravin tog mycket tid i anspråk. Man var ju tvungen att först klättra uppförs och sedan kliva nedför på en annan sluttning, och så kunde restiden vara flera timmar, även om själva avståndet kanske var bara några hundrar metrar.

I denna omgivning är silbo ett utmärkt kommunikationssystem. Den hjälper till att snabbt förmedla buskap och ger möjlighet att tala med varandra över ravinerna. Under förmånliga omständigheter är det möjligt att höra varandra på tre kilometers avstånd. Dessutom kan ju flera personer delta i denna konversation, precis på samma sät som man skulle sitta bredvid varandra.

Jag kan tänka mig att silbo också har fungerat som ett sätt att skicka ut varningar när öns ursprungliga invånare fick besök av slavjägare eller av andra ovälkomna gäster utifrån. Under general Francos tid var det förbjudet att anvanda silbo.

Det finns också en annan historia om silbos uppkomst än de förutnämnda svåra
terrängförhållandena. Öns erövrare, normanden Juan de Bethencourt (i början av 1400-talet) hade en skrivare med sig och denne berättade hur ”en mäktig härskare lät landsförvisa folk till ön och gav order att de sedan skulle få tungan avskuren”.

Den landsbyggsbefolking som brukade använda silbo försvann samtidigt som andra kommunikationsmedel, så som telefon och radio kom till La Gomera. Antalet människor som behärskade silbo började minska. Under en viss tid fanns silbo kvar i olika folkloristiska sammanhang. Men det fanns kvar eldsjälar på ön som kämpade för att detta originella språk inte skulle dö av. Deras arbete bar frukt och sedan 1999 är silbo ett obligatoriskt ämne i skolorna på La Gomera.

Ǻr 2009 togs silbo tillsammans med argentinisk tango på UNESCOs ”immateriella” världsarvslista. Så är silbo numera känd på många olika delar av världen.

Det går inte att jämföra silbo med det sätt på vilket man formar ord i de vanliga sättet att tala, även om det på ett sätt också handlar om att tala.

Man ”skapar” silbo genom att stoppa ett finger i munnen, och att flytta två eller flera fingrar till olika ställningar. Stavelserna blir stavade samtidigt som man ändrar fingrarnas position inom och utanför munnen. På detta sätt kan han/hon som behärskar silbo också ”silba” engelska eller vilket annat språk som helst. Detta är det geniala med detta språk. I silbon används fem vokaler och fyra konsonanter, och var och en av dem har sin egen nyans. Andra egenskaper av silbo är dess melodi, rytm, pauser och deras längd. När vi hör hur någon använder silbo, kan vi konstatera, att denna person kan utrycka sig på sätt som han/hon skulle tala.

De som reser till La Gomera kan få sin första kontakt med silbo om de tar Naviera Armas färja från Los Cristianos. Den inledande informationen till resenärer ges också på silbo. Jag kommer ihåg att när jag hörde detta för första gången tyckte jag att det var som en samtal fåglar emellan. I de restauranger som ägs av skeppsföretagen; ”Las Rosas” och ”Las Zulas”, erbjuds turisterna även en liten silboföreställning. Då kan lyssnare konstatera att de utmärkt kan förstå hur t ex. ”en flaska vatten” eller ”tack och trevlig resa” låter uttryckt på silbo och ”silbat” på flera andra språk.

Silbo var en viktig del av den sinfoni som Laura Vega komponerade 2007 på beställning av La Gomeras östyrelse.

Silbo har också fått ett eget minnesmärke. Det står i Igualero och dit kommer man om man kör vägen från Chipude mot Alajeró.

Silbo är inte enbart en gomersk specialitet. Också Zapotekerna i Mexico använder sig av liknande visselspråk när de kommunicerar med varandra. I Senegal lever en stamm kallad diola, som enl undersökning som forskare på Marie-Louise Moreau publicerade 1997, troligtvis har något samband med ursprunget av Gomeras silbo.

Största delen av de undersökningar som har gjorts om silbo har hittintills varit genomförda av ”utlänningar”. Förhoppningsvis lockar silbos nya position på världsarvslistan till nya undersökingar.

När jag själv letade efter prov av silbo på YouTube, fann jag också ett prov av ett turkiskt visserlspråk.

Silbo gomero finns på YouTube . Du kan se och lyssna på silbo…även om du inte kan spanska, ta dessa 10 minuter ändå

Augusti 2010©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.