I byn Socorro på Güímardalen gömmer sig många hemligheter

I mars 2016, finns restaurangen Don Miguel inte längre, utan där finns en annan restaurang. väggmålningen är också borta.

Häromdagen tillbringade jag flera timmar i Socorro, så som jag ofta gör. Solen sken. Vågorna brusade. På stranden fanns en ett antal personer som njöt av solen och några barn blaskade i vattnet. Efter att ha simmat, satt jag nu på restaurangen Casa Don Miguel och åt stekta färska sardiner. Det fanns inget ovanligt i det som jag upplevde. Socorro var inget nytt för mig, utan jag kände platsen sedan säkert 10 år.

På väggen av restaurangen finns en stor muralmålning i vilken öns ursprungsinvånare guancherna bär en kvinnofigur som de hade mött på stranden.

Med andra ord, här i denna lilla strandby satt jag egentligen mitt i ursprunget av stora lokala hemligheter, utan att lägga en minsta uppmärksamhet på dem.

Några kilometer norrut på samma kust står den mäktiga kyrka av Candelaria, som blev färdig i januari 1959. Turistbussarna kör folk till denna kyrka för att se arkipelagens skyddshelgon, den svarta Madonnan av Candelaria. Många hittar vägen dit också på egen hand, antingen med bil eller med bus. Och ett par gånger om året vandrar pilgrimerna dit under natten över bergen eller längs motorvägen.

Lite om Socorros historia

I själva verket började ”allt” här på stranden av Socorro, som i sinom tid var känd under namnet Chimisay. I slutet av 1300-talet flöt här i strand den jungfrufigur som i en version från 1827 nu beundras i kyrkan av Candelaria.

Jungfrufiguren flöt alltså här till strand. Det är fortfarande inte känt varifrån hon kom och vem som lade henne i havet. Visserligen finns det misstankar att ”sändaren” skulle ha varit Herrera Viejo (den Äldre) som på den tiden var herren över Lanzarote. Några tror att jungfrufiguren härstammar från Tempelriddarna och några tror att hon var skickad av någon munkorden.

Några herdar från det lokala kungariket av Güimar, som på den tiden hette Goymar, var på stranden med sina getter och mötte på stranden denna kvinnofigur med barn på armen. Man berättar historien om detta möte minst två gånger om året, på samma sätt som munken Abreu Galindo har skrivit upp någon gång på 1500-talet.

Under festligheterna av Jungfrun i Candelaria i augusti spelas denna historia upp på torget framför kyrkan av ”guancherna” av Candelaria. I september spelas samma skådespel av ”guancherna” av Güímar på Socorros strand under festligheterna av Jungfrun av Socorro. Berättelsen är densamma, rollfigurerna är desamma, men skådespelargrupperna tvistar sinsemellan om vilken grupp skulle vara den ”äkta”.

Från denna Socorros-Chimisays strand blev jungfrufiguren buren till det administrativa centret av Goymars kungarike – som fanns i ravinen Chinguaro, några kilometer högre upp mot landet. Det skedde en hel del märkliga saker före och under färden till Chinguaro som munken Abreu Galindo berättar om.

Enligt sägen fick jungfrun stå mer än 50 år i Chinguaro, innan Anton Guanche berättade till kungen vem denna kvinnofigur egentligen var. Anton Guanche hade blivit bortrövad på stranden som barn och vuxit upp på Lanzarote. Han hade blivit uppfostrad och döpt till den romerskkatolska tron. Därför kunde han nu, hemkommen till Güímar, berätta till kungen, att jungfrufiguren egentligen var Jesu moder Maria, hon som bär Himlen och Jorden och att hon var en mycket viktig personlighet. Efter detta blev jungfrun tagen till det religiösa centret av kungariket, som var grottan Achinibico. Denna grotta finns på stranden av Candelaria, bakom den nuvarande kyrkan

Man anser att jungfrufiguren och den tidiga kontakten med kristendomen var den främsta orsaken varför Güimars kung på 1490-talet ingick i fredspakt med erövrarna från Kastilien. Samtidigt valde han att motstå sina stambörder som kämpade för öns självständighet. Detta var det avgörande beslut som ledde till att Tenerife som den sista av de kanariska öarna underställdes Kastiliens krona år 1496. Efter detta började de nya herrarna medvetet slå sönder guanchernas kultur.

Socorros kyrka

fyllde 500 år på hösten 2010. Dörrarna till kyrkan är alltid öppna under alla av veckans dagar. Byborna har arbetat mycket för att hålla sin älskade kyrka i fint skick. Denna kyrka har också blivit kulturhistoriskt minnesmärke (BIC). Den 7:e september blir Jungfrun av Socorro buren från San Pedro kyrkan i Güímar till Socorro. Under denna speciella dag blir kyrkan i Socorro dekorerad med basilika och rosmarin. Jungfrun ”övernattar” här under festen och hennes staty står då på huvudaltaret. Annars finns en målning av Jungfrun på altarväggen. Kyrkan är rymlig, eftersom sidoskeppet i sinom tid byggdes för att ge övernattningsplats till dem som ville stanna i Socorro över natten i samband med festligheterna. Denna sidoskepp har också fått fungera som ett tillfälligt epidemisjukhus.

På bakväggen av detta sidoskepp finns numera ett altarskåp som tidigare fanns i den kyrka där Jungfrun av Candelaria tidigare stod, innan den nuvarande stora kyrkan blev byggd 1959. Altarskåpet har blivit restaurerat och intill står en liten fotoutställning som berättar om framskridandet av restaureringsarbetet. Denna lilla kyrka är väldigt väl omhändertagen. Där finns fortfarande ett ”hedersämbete” som kyrkans ”kammarherre” eller hovmästare. Jungfrun av Socorro har också sin personliga kammarjungfru.

Socorros strand

–som tidigare hette Chimisay – är också ett viktigt historiskt och kulturellt minnesmärke. Där finns fortfarande denna brun där guacheherdarna hämtade vatten till sina getter. Visserligen har brunnen varit torr sedan flera århundraden, men den har fått en vitmålad mur om sig. På fältet står också ett kors för att markera den plats där Jungfrufiguren berättas har flutit i land. På denna tid, när hon flöt till stranden, visste ingen något om en kyrka eller romerskkatolsk religion, men platsen blev ”kyrklig” sedan det hade blivit känd att statyn föreställde Jesus´ moder, Jungfru Maria.
Några kilometer högre uppåt från stranden finns Chinguaro. Senare byggde man där ett kloster ovanpå de grottor som en gång utgjorde utrymmen av hovet för den lokala menceyn – kungen. Av dessa grottor finns det fortfarande några mindre rester kvar. För några år sedan byggde man ett nytt kapell på platsen. Grottöppningar har blivit förstärkta, och man har försökt att göra rent i området omkring, men grottan har ändå blivit lite ”osynlig” bredvid de moderna byggnaderna.

Hur kan man finna Socorro
Byn Socorro finns knappt på karten. Den finns intill havet och är inte synlig från motorvägen. Vill man komma till byn, måste man köra genom Güímars industriområde. (Från södra motorvägen korsning ”20. Polígono Industrial de Güímar”/Hidalga/Arafo). Det finns också möjlighet att ta bussen till Socorro. (Buss 122 från Santa Cruz eller från Candelaria). Både industriområdet och byn har byggts ut under se senare åren. För ett par år sedan fick Socorro sitt första flervåningshus och sedan har det blivit ett par hus till. De ursprungliga husen i byn är relativt små och mycket speciellt byggda och placerade. Gatorna är smala. På vissa ställen finns det fortfarande kvar gator som är belagda med kullerstenar.

Semesterdag i Socorro.

Lägg till bildtext

Man kan tillbringa en lugn semesterdag i Socorro, långt ifrån världens oljud. Badstranden är en liten bukt, där det går att simma i fall tidvatten tillåter, dvs., det finns tillräckligt mycket vatten. Man kan ligga och sola precis intill det fält där Jungfrun flöt i land.

Det går också att äta i Socorro, eftersom det finns ett par restauranger där. Casa Don Miguel finns strax intill badstranden. När man sitter och äter på pation, kan man samtidigt lyssna på vågorna. Ägarna erbjuder olika alternativ till dagens lunch, som kostar 7 €. Vin som erbjuds är kommer från lokala vinodlare. Restaurangen är enkel, men hemtrevlig. Jag brukar äta där ett par gånger under veckan. Folk som arbetar i intilliggande industrierna brukar också komma dit för att äta. Kyrkans ”kammarherre” är också en av restaurantens vänner.

Den andra restaurangen som ligger intill ”jungfru fältet” och vid Avenida Maritima heter CasaTato. Priserna i denna fiskrestaurang ligger mycket högre än i Don Miquel. Klienten kan själv välja vilken fisk han/hon vill se på sin tallrik. På menyn finns olika små rätter som tilltugg i väntan på huvudrätten. Det finns också flera olika
salladsalternativ. De hemmagjorda efterrätterna smälter i munnen. Man erbjuder både lokala viner och viner från det spanska fastlandet. Utsikten mot havet är underbar och vågornas brus hörs i bakgrunden. I denna restaurang brukar jag äta en gång per månad eller varannan månad när jag vill fira något speciellt och är beredd att betala lite mer för mat och servering.

Den tredje restaurangen i byn heter ”Kiosco El Socorro”. Här erbjuds också typiska fiskrätter och man får välja sin fisk. Priserna ligger mellan de två tidigare, maten är välgjord och smakar gott. Omgivning är lite enklare, och påminner nästa om ”vild öst”, dvs. lite vild, men ganska ren. Kisco befinner sig precis mitt emot kyrkan.

Det fjärde matstället är Bar Casa Jesús -”Jesus´ bar”. Detta hus finner man bakom kyrkan, intill torget ”Ricardo Melchior” (som är öregeringens nuvarande, mycket älskade president). Jag stannade i baren för att dricka kaffe och för att ställa lite frågor. Baren är öppen på vintertid mellan 08.30–21.00, och på sommaren troligtvis lite längre. På matlistan finns vanliga, typiska kanariska rätter. Det kan vara intressant att prova hur getkött – carne cabra smakar, om man inte har gjort det förr. I samband med baren finns också en liten matbutik. Här finns möjlighet att sitta ute och betrakta livet omkring det lilla torget. I de två sistnämnda ställena kan man inte höra vågornas brus lika starkt och närvarande som i de första restaurangerna.

Naturen omkring Socorro

Det naturskyddsområde som ligger intill Socorro är enligt min uppfattning ett starkt plus för Socorros fördel. Detta område, ”Malpais de Guimar” består huvudsakligen av ett gammalt lavafält som härstammar från vulkanutbrott av intilliggande ”Montaña Grande” ca för 10 000 år sedan.

Inom området kan man möta flera mycket speciella växter. Särskilt mäktiga är Kandelabertörel (Euphorbia Canariensis) ”buskarna”. Närmare till stranden träffar man växter som är anpassade till saltet, så som Limonium pectinatum. Lite längre från havets brus växer den rishögsliknande ärtsoppeblomman (Laurae arborensis). Det finns också stora balsamtöreller (Euphorbia balsamifera) som växer längs lavaströmmarna. På vissa ställen träffar man också den mycket speciella, käppliknande Cardoncillo (Ceropegia fuscha), vars svenska namn jag inte känner till.

Det finns en vandringsstig från Socorro till Puertito de Güímar, därifrån man kan ta bussen (120) till Candelaria eller Santa Cruz. Om man vill vandra i Malpais, är det viktigt att ha bra skor, eftersom stigen verkligen är stenig och på några ställen kan det vara lite tungt att gå. Man behöver också reservera ett par timmar för denna vandring, beroende på hur van man är att vandra.

Längs vägen kan man se speciella lavaformationer och små ”grottor”. Lite närmare till Puertito finns fortfarande kvar rester av små former, i vilka man dunstade saltvatten för att få salt. När man vandrar på den stig som går längs stranden hör man naturligtvis hela tiden bruset av havet. Lite mera in i området hör man endast vindens sus och fåglarnas läten. De skrynkliga lavaytorna verkar suga i sig allt ljud och lämnar endast tystnaden kvar till vandraren.

Om vandringsstigen

I Socorros närhet finns grottbostäder

Det finns fortfarande kvar en hel del gamla grottbostäder nära till Socorro. I början av samma gata där CasaTato finns (Avenida Maritima) finns några hus, som delvis är byggda i grottor. Från dessa hus hade man förr i världen fin utsikt till havet, men sedan ett par år har en lokal storbyggare täckt utsikten med ett par mörkblåa flervåningshus. Det finns flera grottbostäder lite längre borta från Socorro. Man ska köra längs strandgatan och förbi Hiperdino och följa nästa gata också längs stranden. När gatan vänder uppåt, finns grottbostäderna på vänster sida av vägen. Nästa by på samma strand, på den högra sidan av gatan, heter Playa de Viuda (Änkans strand), som övervinner även Socorro med sin vilda stadsplan.

Socorro, borta från vanliga turistsvägar, med sina hemligheter och sin speciella omgivning är säkert värd att ägna en dag åt.

P.S. Det finns en speciell pasodoble som man kan tillägnat till Jungfrun av Socorro.
Pedro Guerra Cabrera har skrivit texten och Miguel Castillo Alfonso har komponerat musiken.

Januari 2011 ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt.