På vägen mot ”carretera dorsal” (uppe på åsen, som binder Esperanza med Las Cañadas del Teide). via Arafo började det komma lite fuktighet mot bilens framfönster. Det blev kyligare. Bra att jag tog med en långärmad tröja.
Ännu högre upp, på vägen på åsen, var det riktigt regnväder. Kyligt och blåsigt, bara några kilometer från stranden av Candelaria där jag startade en halv timme innan.
Bra att jag tog med mig långbyxor och en vindtät jacka också! Livet på ön har redan hunnit ge erfarenhet.
Syftet, eller målet med resan var att hitta lagerskogen och informationscentret i Agua García. Jag hade redan ringt och frågat om någon skulle vara där just i dag. Det har också erfarenheten lärt mig – ringa och fråga först…
Jag kände till korsning från vilken det skulle gå vidare mot informationscentret. Ingen skylt, bara ett namn till en bar som finns i korsningen. Upp och sedan till höger och en gång till mot höger. Bra, och sedan befann jag mig mitt i en korsning med stigar som gick mot skogen, men inget informationscenter. Ett gatunamn visserligen. Ett samtal till informationscentret. Hon visste inte var denna gata fanns. Skulle åka tillbaka. Det var också mycket dimmigt. OK. Jag åkte tillbaka en liten bit och började fråga av folk som gick där i dimman – och hittade informationscentret.
Det var kallt, men det kändes egentligen skönt efter flera månaders hetta.
Jag läste vad som stod på tavlorna. Förutom historian om utvecklingen här i skogen – en trist historia med skövling av skogen och mycket senare plantering av främmande sorts träd som gjorde mer skada än nytta i omgivningen. Det fanns information om forskare som hade besökt området. Skogen är ju en rest av en lagerskog som täckte hela norra sidan av Tenerife. Tidigare fanns den här typen av skogar runt Medelhavet, men försvann därifrån i samband med kontinentisen. Numera de enda resterna av denna skogstyp finns på vissa Atlantöarna.
Det fanns information om växter och träd och hur det hade blivit brukade i olika sammanhang. Träden gav trä för byggande, möbler och bruksföremål. De gav ved för uppvärmning och för kolmilorna. Vissa träd och många växter har medicinska egenskaper.
Spännande saker. Det fanns också en underbar liten skrift som guide för en vandring på egen hand i skogen. En skrift som berättade om denna skogs hemliga historia.
Det som jag behövde undersöka denna gång, var stigen till de gamla Makaronesiska lagerbladsträd – de som redan var mer än hundra år gamla - Viñatigos. Det droppade lite, mer som en nerfallande dimma, men eftersom jag redan var här, så bestämde jag mig för ta risken att bli blött. Upplevelsen av skogen var underbar, att jag blev riktigt känslomässigt berörd, det var så speciellt, vackert och så grönt. En gammal ravin, där tidigare rann vatten, fanns på höger. Bakom den gick sluttningen ganska brant uppåt. Den var täckt med träd och växter. Murgrönan med glänsande blad slingrade uppåt i trädstammarna. Här och var fanns också stora ljungträd.
Dessa träd är viktiga som stöd för nya växter. Deras existens i denna skog visar att den håller på att återhämta sig från alla grymligheter med främmande trädindivider. Det finns flera stycken av de gamla lagerbladsträden. Under rötter av några av dem har det bildats en sorts grottor, vilka ger plats för andra växter. I denna typ av skog finns det ett otroligt samarbete – växternas och djurens kooperation.
Dessa träd är viktiga som stöd för nya växter. Deras existens i denna skog visar att den håller på att återhämta sig från alla grymligheter med främmande trädindivider. Det finns flera stycken av de gamla lagerbladsträden. Under rötter av några av dem har det bildats en sorts grottor, vilka ger plats för andra växter. I denna typ av skog finns det ett otroligt samarbete – växternas och djurens kooperation.
Lite längre fram gick stigen till ett par grottöppningar. De såg också spännande ut i dimman. Men in gick jag. Grottorna bildar en sorts kedja sinsemellan. Senare förstod jag att dessa grottor var grävda, för att hämta en speciell vit sand som fanns där. För flera hundra år sedan tillverkade man glasflaskor i Agua Garcia, det fanns en liten fabrik för det. Och mycket senare, under åren av inbördeskriget, hämtade kvinnor denna sand som de använde i stället av såpa, som det inte hade råda att köpa. Vit sand som tvättmedel.
Stigen gick lite uppförs och slutligen kom jag till den korsning där jag hade kommit först med bilen. Vägen tillbaka till informationscentret skulle jag kunnat ha kört redan då, om jag hade vetat var jag var.
Vandringen med grottbesök och beundrande av träd och andra växter tog kanske en timme. Centret var stängt när jag kom tillbaka. Det gäller att ringa först om man vill träffa någon där.
På hemvägen körde jag tillbaka till Esperanza, men valde en annan väg mot Candelaria. Först mot Machado. Mycket brant och mycket kurvigt. Jag stannade för att plocka kaktusfikon. Det är mogna och smakar jättegott. Det enda är, att man behöver speciellutrustning för att kunna plocka dem. En sorts tång med långt skaft. Det gäller att kunna lossna fikonen utan att få en massa taggar i sina händer. De är mycket svåra att få bort, oavsett vad man gör. Endast tiden lindrar dessa besvär så småningom. Denna tång köpte jag någon gång på jordbrukarnas marknad i Güímar, och brukar ha dem i bakluckan av bilen.
Ännu längre fram mötte jag en massa bussar. Det var tid för skolavslutningen och barnen skulle hämtas från den närliggande tyska skolan. Ingen ide att försöka komma fram på den smala vägen under minst en halv timme, kanske ännu längre.
Det blev till höger i stället av vänster i korsningen. Och så kom jag till slut till ett kapell, som har bl a tjänstgjort som natthärbärge för Virgen de Candelaria – Candelarias Jungfru – under hennes vandring till eller från La Laguna, där hon brukar besöka Cristo de La Laguna figuren i San Francisco kyrkan.
Kvällen innan hade det varit en byfest här. Torget var upptaget av försäljningsstånd. Överallt hängde färgglada och glittrande ”blommor” som prasslade i vinden. Det var gamla vattenflaskor av plast, som hade klippts och färgats. Återbruk i festliga sammanhang.
Från detta kapell är det en vid utsikt mot Santa Cruz och Anaga bergen och över Güimardalen. Kanske var denna plats en gång helig för öns ursprungsmänniskor, guanchen. Det sägs inget speciellt om detta i något sammanhang. Det enda ledtråd kan vara kunskapen om att de nästan fanatiska katolska erövrare brukade bygga sina kyrkor – överallt i världen – på tidigare heliga platser, eller sk ”kultplatser”. Så varför inte här, detta måste ju ha varit en viktigt punkt, något liknande som de uddar där vikingarna hade sina vårdkasar…
Ja, så var det tid att ge sig i väg. Hemåt.
Från Machado är det fortfarande en bit till Tabaiba Alta. Det skulle vara möjligt att åka ner till motorvägen, men jag älskar att köra på den gamla slingriga, kurviga, smala väg som finns här lite ovanför. Det går inte med brådska och hög fart, utan lugnt och med tungan mitt i munnen. Bakom nästa kurva kan det bli ett möte med någon som har bråttom och har inte levt så många år ännu att han (det är mest han) skulle ha tid att uppskatta vyerna och den låga farten. Rock,,rock,rock… latino, latino,, bum.. bum..
I Barranco Hondo finns en restaurang där man tillämpar ett system att man får hämta själv sin mat. Det är gott och prisvärt. Samtidigt har man tillfälle att titta hur en jättelik lokal festsal ser ut.
Till Canderlaria är det inte så mänga kilometer kvar. Havet glänste i solen. Det var nästan hett ute. Dimman och småregnet i Agua Garcia fanns på andra sidan av ön, på nästan 50 km:s avstånd.
Oktober 2010 ©Gracia Penttinen
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt..
För att använda texten eller någon del av denna, behöver du ett skriftligt tillstånd av författaren, enligt lagen om upphovsrätt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar